Trotsen. Eller vad det är
Lång tystnad här. Inte orkat. Men sen slog en vän till och skrev ett väldigt utlämnande inlägg om hennes relation till mat. Då kom lite skrivlusta tillbaka.
Isaac är 4 och ett halvt. I snart ett år har vi bråkat. Vi har skrikit, gråtit, lovat och kramats.
Han lyssnar inte. Och jag blir galen. På riktigt.
Han är så nonchalant och blaha att jag vill ge på honom en stor jävla smäll. Han är i sin egen värld. Svarar inte när jag tilltalar honom. Allt jag säger, måste jag säga tre gånger. Minst. Sen skriker jag och blir så arg. Och han lyssnar inte iaf.
Han avbryter och tycker att allt han säger är viktigare än det jag säger.
Jag blir _för_ arg. Förstår inte själv varför jag blir så arg på honom. Samma sekund vi vaknar på morgonen, så blir det tjafs om nån liten småsak. Även fast jag verkligen försöker. Jag försöker att lugnt förklara varför hela jävla tiden när det är hans följdfråga på allt. Allt!
Från tandborstning till dukning av bordet till färgen på fåglar. Varför.
Less. Är så less.
Att den lilla ungen samtidig är gnällig, klängig och gör massa jävulskap gör att jag inte får nått gjort.
Inte nått över huvudtaget. Allt påbörjas, men kanske 10% avslutas.
Less.
Skulle nån gång bara få vara i fred en hel dag. I huset. Med en bok, tv, virkning. Vad som helst. Inga barn, bara jag.
Ska åtminstone få byta däck, ensam, på onsdag. Alltid nått.
Kommentarer
Trackback
