dixiedynamite

Lägenheten är såld. Så även en massa andra saker. Funderar på att fimpa FB igen. Men har kvar det en stund till bara för att man kan annonsera utan att det kostar nått. 

Packar och vilar om vart annat. Man blir trött och får sjuka sammandragningar som höggravid. Men nån lär ju packa. 

Tråkigt är att folk som sagt att dom ska hjälpa till kommer med lite tråkiga ursäkter till att inte dyka upp. Sen gör dom andra saker, som inte ens var ursäkten. Lite bittert kanske det låter men va faan. Säg sanningen istället. 

Men snart är jag klar. Eller ja, typ. Behöver mer kartonger. Så då måste jag tömma några andra i huset först. Så det blir morgondagens göromål. Tömma för att kunna fylla. 

Jag börjat packa, jag har haft folk här som kollat på lägenheten, har rensat och börjat städa. Helt sjukt känns det. 

Det skönaste är att nu får alla tvivlare som hånflinat åt våran renovering en jävla knäpp på näsan. Ni som inte trodde vi nånsin skulle flytta ut. Att det aldrig skulle bli klart. Ha!! 

Ska bli skönt med yta. Och att bo på ett ställe man trivs med. Inte för att jag inte trivts i lägenheten, men att slippa slå foten i Isaac säng när man ska gå och lägga sig, att slippa flytta på en grej gör att komma åt en annan, att slippa dela tvättstuga, det ska bli så vansinnigt skönt. 

Ska skala loss mig själv från soffan och gå ner i bilen och hämta kartonger. Och putsa av fönstren i köket. Och torka ur ett till skåp. Och och och..... 

Det slog mig att kroppen kan hantera så sjuka grejer. Jag har gått upp tio kilo. På bara nån månad. Och skinnet bara töjer sig och ger plats. Nån liten, liten bristning har dykt upp. Alltså, jag hade ju ett gäng efter Ise men knappt nån ny nu. 

Märkligt och fascinerande på samma gång. 

Var hos barnmorskan nu på morgonen. V. 36+2. SFmått avstannat igen. Bra blodtryck. Fixerat huvud. Börjar det bli dags?  

Allt detta är så overklighet. Jag kan ju faan inte det här! Men det är ju bara att glida med. 

Satte ut lägenheten på blocket igår. I morgon kommer ett par från Falun och kikar. Det betyder att jag måste städa. Inte så jävla pepp på det. För efter dammsugningen av våran enorma lägenhet så är jag helt ledbruten några dagar. Hoppas dom vill slå till! Det betyder också att huset är så pass klart att vi snart kan börja packa vårat liv i lådor. Fatta hur skönt det ska bli! 

Gjorde ett lite paket av kompresser med lök och vitlök, lade mot örat och satte på mig en mössa. Lite alvedon och Ipren så värkte det inte så mycket iaf. Slumrade till, vaknade runt tolv. Värmde på paketet igen. La mig och somnade till slut. 

Tyckte att det knäppte i örat men tänkte mest att det var väl för löken som löst upp nån bacill. 

Vaknade, ringde vc och fick en tid på förmiddagen. Låg kvar i sängen och myste lite med barnet. Till slut bestämde han att det var dags att gå upp. 

Så vi gick upp. När jag reste mig sprakade det till i örat och sen gjorde det inte ont mer. Nähä, va skönt tänkte jag bara. 

Sen blev det varmt i örat. Och jag kände att nått rann ut. Petade försiktigt med tops. Vätska, blod och lite var. Men trycket var borta iaf. Och smärtan. 

Så när jag väl, efter 1,5 h, kom in till läkaren så var det snabbt konstaterat att jag hade en spräckt trumhinna. Penicillin i tio dar och återbesök om 6 veckor. 

Så här sitter jag, döv på höger sida, snorig, varm och med en näsduk att dutta i örat med. Inte så vackert kanske.... 

Har proppat i mig alla tabletter som man får ta som preggo. Jag kan hantera täppt näsa och hosta. Kan INTE hantera tjock i bihålorna. Inte. Då slutar jag fungera som människa. 

Sover typ tre timmar i ett svep. Vaknar, snorar, hostar, slumrar. Ingen sammanhängande sömn direkt. Hoppas att natten blir trevligare än den som var. 

I morgon ska det nog inhandlad badrumsmöbler. Nu börjat det dra ihop sig!! 

Så lilla bebis, stanna kvar på insidan ett tag till. Ett gäng veckor, även om jag är less och har konstant ont och är en ganska kass sambo just nu, så stanna inne ett tag till.