dixiedynamite

Det kan man nästan tro att jag är i vissa stunder. Klyschor är något jag tydligen lyckas slänga in i mitt dagliga tal. Klyschor för mig är just medelålders.
Det är nått man tar till när man, om man är just medelålders, möter  en klasskamrat från svunna tider. Man vill inte slänga ur sig hela livshistorien, (och man vill inte verka viktigar än någon annan), när man inte setts på 10-15 år. Då kommer dom krypandes:

Allt bra? - Jodå, huve upp å föttra ner. Det knallar å går. Man ska inte klaga.
När någon av dessa meningar serverats följs de ofta av ett tvunget småskratt. Och en motfråga såklart.

Hur är det själv? - Jämna plågor. Man blir inte yngre.

Sen tittar man sig runt lite och ler, slänger in nåt som, "Nä nu måste ja ge mig av hemöver. Lär väll laga mat åt gubben"
Gamla vänner skiljs åt, suckar lättat och har egentligen inte fått nå vettigt ur sig.

Så känner jag mig ibland. Inte för att jag ofta hamnar i en sådan situatin där jag måste pressa ur mig  något likanande. Möter man en bekant på gatan, nickar man och ler sen är det bra.
Men däremot, träffa gamla människor, då är dom där minnsan klyschorna! Trillar ur munnen som otuggad mat på en finare tillställning.

Ska det va så svårt att klämma ur sig som det är??
Allt bra? - Nä du, katten dog i morse, arbetslös, njursvik och diabetes.

Hur är det själv? - Jo det knallar å går.

Jag lovar att jag ska sluta med sligt skit. Men jag lovar inte på farfars grav.... =)