dixiedynamite

Debatten är just nu het som solen över Sahara.
Antingen har den alltid varit det eller så märker man av den mer nu när man själv har barn. Och inte ammar.

Våran son är två månader. Jag ammade bara honom fyra veckor.

Han är född i vecka 34+2. Alltså sex veckor för tidig så när som på någon dag. När man är så liten som han var, så orkar man inte så mycket. Man orkar tillexempel inte amma så pass länge att man får ut den där ordentilga mjölken.
 Så han blev sondad. Det skar in mammahjärtat. Det var verkligen jobbigt att se honom med den där slangen i näsan. Men man fick intala sig själv att det var för hans bästa. Och det var det ju.

Ju större han blev där på sjukhuset,ju mer orkade han amma. MEN! När han är hungrig, då är han hungrig NU! Inte om två minuter när tutten är framme och han har fått tag.

Vilket resulterade i att han blev så frustrerad när han skulle äta att han skrek sig utmattad och somnade innan den tjocka mjölken rann till. För mjölk, det hade jag. Till en början.

Vi fick ta till en vårtnapp, ett plastbröstvårta som man sätter över sin egen så det är lättare att få tag. För när bröstet var spänt, kunde han inte riktigt suga tag. Det funkade klockren! Alla var glada och han gick upp i vikt. Men... Sen började det dala..

Använder man vårtnapp för länge så går mjölkproduktionen ner. Anledningen till det är att man får inte samma stimulans som utan, när det är hud mot hud.

Han gick ner mer och mer i vikt. Fick börja sonda mer och mer. Jobbigt. Speciellt som vi då redan varit på sjukhuset ett tag och han inte var sjuk i övrigt, som för tidigt födda barn kan vara, så fick vi stanna ännu längre. 

Varje dag ringde familjen och vänner och tjatade, tjatade, tjatade och tjatade om när vi skulle få komma hem. Och varför vi inte kunde åka hem. Blev fruktansvärt jobbigt i längden och jag kan nog lova att på 24 av dom dagarna vi var på sjukhuset så grät jag 22 av dom.
Just för att det var så stressat med ammingen, han gick ner i vikt och alla frågade när vi fick komma hem. Jag frågade sköterskorna om inte flaskmatning var ett alternativ. Nej Gud nej, fick jag till svar. Du har så fin mjölk så.. Ja jo, det kanske jag har men det kvittar om han inte får i sig den.. Men det skulle ammas, ammas,ammas. Inte flaskmatar vi barn här inte!! 

När han var i vecka 37, alltså tre veckor efter han var född, fick vi flytta upp på patienthotellet. Med honom såklart. DÅ gjorde vi det!
Vi skulle koppmata  däruppe, men vi smet till affären och köpte en flaska, gav han ersättningen i den och han blev nöjd.  Först ammade jag honom och sen fick han ersättning. Familjen var glad!!

På vägningen dagen efter så hade han gått upp i vikt. Så vi fick åka hem men var tvungna att komma upp två dar senare och väga honom. Vi åkte hem och var jublande glada. Ammade och gav tillägg i flaska.

Åker upp till Falun två dagar senare, väger killen. Han har gått upp 300g på två dagar. Oj, säger sköterskan, va hände?? Äh.. När man kommer hem så blir allt mer avslappnat och man ammar bättre, drog ja till med.
 Ja, ammar du så bra då kan jag skriva ut er.

Halleluja!! Men jag ljög för sjukvården. Men det var det faan värt.

Inte konstig att det blir stressande för mammor när dom inte kan välja, fast det låter så först, att det ska vara så hysteriskt det här med amningen.
 Jag vill jättegärna amma min son, från första början var det absolut min plan. Jag antar att de flesta  mammor förutsätter att dom ska amma. Men för vissa så går den planen i kras. Och det märkligaste är, att när man säger tilll många andra mammor att man inte ammar då säger dom att dom bara ammade någon vecka eller inte alls. Tror nästan att det är vanligare att inte amma nu för tiden. Men det är ingen som pratar om det.

Hellre en glad bebis och en glad mamma än en hysterisk bebis och en ledsen mamma.
Och ersättnignen är bra. Annars skulle dom inte få sälja den.