Vända på en femöring
Helgen har varit turbulent. Minst sagt. Hela min tillvaro ställdes på sin spets i söndags morse.
Ilskan jag kände då, går inte att förklara. Jag var så arg att det brusade i mina öron, jag tyckte allt jag gjorde gick i ultra rapid och det rann otroliga mängder tårar. Hade jag inte insett faran för mig själv, hade jag inte varit i hemmets trygga vrå idag.
Varför jag skriver det här, kan ja inte svara på. Jag måste få ventilera, men kan inte göra det ordentligt. Bara med dom som vet vad det handlar om för stunden. Vet inte när jag kan ta tag i det med utomstående. Det är inte mitt beslut att fatta.
Men, som det ser ut nu, så går det att lösa.
Eller rättare sagt, det måste lösas.
Det är på god väg.
Ilskan jag kände då, går inte att förklara. Jag var så arg att det brusade i mina öron, jag tyckte allt jag gjorde gick i ultra rapid och det rann otroliga mängder tårar. Hade jag inte insett faran för mig själv, hade jag inte varit i hemmets trygga vrå idag.
Varför jag skriver det här, kan ja inte svara på. Jag måste få ventilera, men kan inte göra det ordentligt. Bara med dom som vet vad det handlar om för stunden. Vet inte när jag kan ta tag i det med utomstående. Det är inte mitt beslut att fatta.
Men, som det ser ut nu, så går det att lösa.
Eller rättare sagt, det måste lösas.
Det är på god väg.
Kommentarer
Trackback
