dixiedynamite

Ju mer jag tänker på det så vill jag nog flytta. Flytta till det där gudsförgätna huset. The neverending story. Typ. Som min fina sambo kämpar och kämpar med. Varje dag. Och jag gnäller och gnäller. Framför allt är jag oduglig för stunden. Kan knappt böja mig ner utan att sucka och pusta. Kan inte bära nått utan kramp i magen. Har noll energi. Noll. 

Ändå är jag rastlös. Så sjukt rastlös. Men det känns så satans onödigt att pyssla och piffa på den här lilla ytan. Den lilla ytan som aldrig är ren eller fin. Alltid är det nått. Smulor, sunkiga filtar i soffan, överbelamrad diskbänk fast jag nyss diskade. 

Diskmaskin, yta och en stor köksö. Det ska bli det bästa med att tillslut få flytta. 

Att vi bor mitt i skogen med bara två grannar, att vi får egen tvättstuga, fler badrum, svinsnygga tapeter och ett galet fint sovrum, det är bara bonus. 

Det känns skönt att kunna säga att detta år blir sista julen i lägenhet. Jag kommer aldrig packa ner vinterkläderna i det här förrådet igen. Så.  Jävla. Skönt. 

Ni som bott i hus i flera år kan nog inte riktigt föreställa er. Men tro mig, det ska bli så vansinnigt skönt!