dixiedynamite

då tar du i lite till."

Dom orden yttrade barnmorskan som var med när Isaac kom till världen.
Det är inget man vill höra efter 12 timmar smärta. Men han kom iaf ut. Med en skvätt!

Jag trodde inte jag skulle höra till dom där mammorna som säger:
 "Jag fick ju en bebis, det var värt smärtan."

Men... Den bubblan börjar omsluta mig mer och mer. Mot min vilja dock! Det gjorde fruktansvärt ont,såklart. Det kan väll ingen neka till. Men smärtan känns mer och mer avlägsen. 
 Inatt klockan 00,26 är han en vecka gammal. Vi har haft honom en vecka. Han har varit en del av våra liv i en vecka. Mycket lägre om man räknar tiden i magen såklart. Men då visste vi ju inte vad det var för en liten människa därinne.


Men nu kallar plikten. Det är inte så jävla bara att ligga på sjukhus. Nädå!
Var tredje timme är det mat, den tar ju en  timme med sondning och amning. Sen är det lite gostid och sen ska man pumpa och hinna vila och sen är karusellen igång igen.

Och om man inte är typen som gärna klär av sig in public, få aldrig barn för tidigt!

Här är det fritt fram för sköterskorna att klämma, känna, mosa, trycka, buffa och peta på dina tuttar. Det är hjälpsamt när amningen ska komma igång, men man är allmän egendom. I början tyckte man det var jobbigt med andra mammors sambos som var i samma rum under tiden. Men efter någon dag så orkar man inte bry sig. Då är man så glad bara ungen vill amma.  

Jag lovar, den köttiga, drogade, blodiga men ändå fantastiska förlossningen kommer dyka upp här. Men så länge schemat på sjukan är så hektiskt så får det vänta tills jag är hemma.