Fortsättningen
Den promenaden på 40 steg fram och tillbaka kändes jävligt tråkig efter tre vändor så då går vi in på rummet och kikar på en film.
Runt kanske 13,00 börjar det göra riktigt ont så jag får värmekuddar på ryggen och magen. Hjälper sådär..
Värken tilltar och nu känner jag att filmen inte är så intressant längre. Lägger mig på sida och försöker andas.
Gick ju ingen livsnödvändig kurs i andning så jag kan ju inte tekniken.
Mannen i mitt liv påpekar att jag missar filmen. Kunde jag bry mig mer?!
Det börjar komma in lite personal och titta till mig. Jodå, allt går fint säger jag.
Dom frågar om jag vill ha lustgas. Jajemänsan!
Lustgasen blir min bästa vän. Det finns tydligen tre lägen.
Barnmorska och sköterska kommer in och känner hur mycket jag öppnat mig. Nu är jag väll öppen 6 cm.
Får frågan om jag vill ha ryggbedövning. Nja... Jag tror ju att det är sista anhalten så jag ber om mer lustgas istället. Går väll en timme eller så. Dom frågar igen. Ryggbedövning? Nä.. Mer gas. Nu är vi alltså på sista nivån.
Nån timme och nån cm till.
Ryggbedövning? Sköterskan säger att dom flesta redan hade tagit det. Då frågar jag om det är sista anhalten. Nej för tusan! Man kan ju ta lustgas också.
Ja men då så!! Ge hit!
Doktorn förbereder så jag får vänta en stund. Men när dom nästan är på väg med den, då kommer första krystvärken. Då vill jag inget ha för det kan ju avstanna då.
Hänger kvar i min lustgas för glatta livet. Sen är det dags! Dags att krysta på riktigt. Ojojoj!!
Dom monterar ner sängen och allt görs klart.
Jag har fått för mig att när första krystvärken kommer då går det fort.. Men inte då!
Man har hört askungesagor om tre krystvärkar och sen är det över. Tillåt mig gapskratta!
603 krystvärkar kanske.
Men vid den här tidpunkten har jag kastat lustgasen. Sista timmen av förlossningen är det endast vilja. Min sambo är så modig och håller i min hand hela förlossningen.
Sköterskan på min vänstra sida smyger iväg ibland och vilar handen. Hon lägger även en kall handduk på min varma panna. Helst sjukt skönt!
Tillslut är det riktigt nära. Jag känner att det rör sig neråt. Tar i och tar i och tar i.. Barnmorskan säger att det är så nära hela tiden. det är då hon yttrar det roliga: " När det känns som det brinner, då tar du i lite till. "
Jag tänker att det faan inte brinner, men helt plötsligt så känns det som det brinner! Och då tar jag i lite till.
Då kommer han farandes. Fort går det och stänker gör det.
Får upp honom på min mage och Jonas klipper navelsträngen. Dom tycker han ser så pigg ut att han får ligga hos mig en halvtimme innan dom tar med honom till pytteavdelningen.
Under tiden hände det grejer. Moderkakan glider ut på ett obehagligt sätt och den granskas. Det ska sys och grejas. Jag har ett svagt minne av att min kusin sa att ja borde inte välja bedövningssprayen. Det sved så in i helvete. Men när dom frågar: "Spruta eller spray?" , och man redan är sargad i hela mumindalen och allmänt vimmelkantig då tar man ju inte sprutan direkt.
Men det var korkat. Det sved nå sanslöst! Men lustgas ingick och man blev ju bedövad. Tuppade av en stund så en skötersk fick putta på mig så jag kom tillbaka til verkligheten.
Så sätter dom igång att pyssla ihop mig. Känns ju sådär att personalen står och diskuterar vad som hör ihop med vad i mitt underliv.
När barnmorskan har sytt sin två stygn så ska hon knyta ihop. Hon tar upp peangen och siktar på tråden. MEN! Istället sticker hon mig i skinkan med den! Det gjorde lite ont men var faktiskt mest roligt ooch överraskande. Så vi fick oss ett gott skratt där mitt i natten.
Jonas och Isaac åker ner till 33:an. Jag lyckas slummra en stund på förlossningen. När Jonas har installerat sonen kommer han upp till mig och en sköterska kommer in med smörgåsar och varm choklad och äppelcider i champangeglas. Väldigt gott.
Sen skulle vi ner och titta på vårat underverk igen. Den promenaden var väll sådär. Min svanskota var öm som efter att man åkt pulka, hoppat över ett ishopp och landat på ett annat.
Jag har säker glömt en massa intressant information. Men ni får hålla tillgodo med det här så länge.
Jag börjar lite
Den 4/10 åkte jag upp till Falu Lasarett för att kolla kurvan på bebisen och mig. Har ju åkt upp varje dag sen 29/9 för att vattnet sipprade
Jag trodde att dom skulle kolla kurvan och sen skicka hem mig som vanligt. Men ack så jag bedrog mig!
Läkaren kom in och sa att allt såg bra ut men att dom ville sätta igång mig eftersom vi tagit oss in i vecka 34 och det var bra för bebisens skull, men att det fanns en stor infektionsrisk. Jag vart helt paff, det var jag inte bered på. Sagt och gjort.
En sköterska satte in en droppnål och satte på mig ett blått armband. Sen kom läkaren och hämtade mig så hon kunde sätta in en ballong med vatten i, i min livmoder tapp så den skulle vidga sig. Typ.. Tror jag. Iaf så pilla hon in en lång brungul slang i mumindalen och den hängde ut.
Den här slangen ska man alltså dra i en gång i halvtimmen. Så jag gick och la mig på rummet och tog det lite piano.
En gång i halvtimmen kommer en sköterska och drar i slangen, andra gången hon kommer in så påpekar jag att det känns som det rinner vatten nerför benet. Och det gjorde det! Det rann verkligen fostervatten efter benet.
Så sköterskan kom in med en rock som jag fick ta på mig istället för mina fostervatten byxor.
Men eftersom det rann så mycket så fixade hon en finurlig sak. Hon kopplade på slangen på en droppslang med påse. Den fick jag sen ha i fickan!
Kändes lite märkligt. Men jag har ju även åkt på bussen med mitt urinprov i väskan till barnmorskan.
Iaf, blev beordrad att gå och äta lunch. När jag kom tillbaka från lunchen så hade sambon anlänt.
Sköterskan kommer in och drar i slangen. "Nu drar jag till så att vi får igång det här någon gång" , säger hon.
Ja ja, tänker jag. Hur farligt kan det vara när den ramlar ut?
Men dra åt helvete vilken märklig känsla det var när den ploppa ut! På slangen sitter det alltså en ganska stor ballong grej. Det kändes lite när den for ut.
"Då så", säger sköterskan. Nu åker vi upp på förlossningen.
"När det känns som att det brinner,
Dom orden yttrade barnmorskan som var med när Isaac kom till världen.
Det är inget man vill höra efter 12 timmar smärta. Men han kom iaf ut. Med en skvätt!
Jag trodde inte jag skulle höra till dom där mammorna som säger:
"Jag fick ju en bebis, det var värt smärtan."
Men... Den bubblan börjar omsluta mig mer och mer. Mot min vilja dock! Det gjorde fruktansvärt ont,såklart. Det kan väll ingen neka till. Men smärtan känns mer och mer avlägsen.
Inatt klockan 00,26 är han en vecka gammal. Vi har haft honom en vecka. Han har varit en del av våra liv i en vecka. Mycket lägre om man räknar tiden i magen såklart. Men då visste vi ju inte vad det var för en liten människa därinne.
Men nu kallar plikten. Det är inte så jävla bara att ligga på sjukhus. Nädå!
Var tredje timme är det mat, den tar ju en timme med sondning och amning. Sen är det lite gostid och sen ska man pumpa och hinna vila och sen är karusellen igång igen.
Och om man inte är typen som gärna klär av sig in public, få aldrig barn för tidigt!
Här är det fritt fram för sköterskorna att klämma, känna, mosa, trycka, buffa och peta på dina tuttar. Det är hjälpsamt när amningen ska komma igång, men man är allmän egendom. I början tyckte man det var jobbigt med andra mammors sambos som var i samma rum under tiden. Men efter någon dag så orkar man inte bry sig. Då är man så glad bara ungen vill amma.
Jag lovar, den köttiga, drogade, blodiga men ändå fantastiska förlossningen kommer dyka upp här. Men så länge schemat på sjukan är så hektiskt så får det vänta tills jag är hemma.
